Haflingern härstammar från trakterna kring Salten-Mölten-platån i Etschdalen i de sydtyrolska Alperna. I dessa bergiga och svårframkomliga trakter var hästen det bästa fortskaffningsmedlet. Den var inte bara en trogen arbetskamrat utan gjorde det också möjligt för bönderna i bergen att bedriva handel med befolkningen i de omkringliggande dalarna och såväl doktorn som prästen hämtades vid behov med häst och vagn.
Enligt en legend skall haflingern härstamma från de burgundiska hästar som kejsar Ludwig IV skänkte sin son, markgreve Ludwig av Brandenburg vid dennes giftermål med Margarete "Maultausch". Sanningshalten i denna legend har diskuterats eftersom de burgundiska hästarna beskrivs som stora, tunga och med klumpiga rörelser, medan haflingern beskrivs som liten, smidig och med energiska rörelser.
När Napoleon intog det som idag är norra Italien beordrade han alla kallblodshingstar ut och nya varmblodshingstar in på de sydtyrolska hingststationerna, för att säkra försörjningen av hästar till armén. Efter Napoleons tid omorganiserades den österrikiska armén och aveln av lämpliga arméhästar uppmuntrades. Myndigheterna såg också till att små arabhingstar sattes in i aveln i Sydtyrolen, för att uppmuntra aveln av packhästar. I övre Vinschgau, där man sedan 1500-talet fött upp lätta vagns- och ridhästar var detta särskilt uppskattat och hingstar som El' Bedavi, Tajar, Dahibi, Dahoman och Gidran användes flitigt i aveln. Även i orådet kring Bozen och Meran användes arabhingstarna gärna på de ston av konik- huzul- och bosnisk ras som stod till förfogande, medan uppfödarna i Sarntal var mer tveksamma, då de sedan länge bedrev avel av noriker, en kallblodshäst, och lade stor vikt vid färgen - fux med ljus man och svans. Även i Eisacktal, Rienztal och Gadertal användes norikerston i haflingeraveln.
Inte bara araben utan flera andra raser har påverkat haflingern genom tiderna. Härstamningshandlingar och språngrullor från det österrikiska statsstuteriet Stadl-Paura visar att hingstar av många olika raser stod till haflingeruppfödarnas förfogande, t.ex. arab, shagyaarab, engelskt fullblod, ardenner och olika haflingerkorsningar. Det är dock utan tvekan araben, och då särskilt El' Bedavis hingstlinje, som haft störst inflytande på haflingern.
Hingstepån Stadl Paura i Oberösterreich grundades 1826 och skulle betjäna alpområdet. Senare grundades också remontuppfödningsanstalter i Ossiach i Kärnten och i Laas i Sydtyrolen. De skulle få stor betydelse för haflingerrases uppbyggnad. Remonterna föddes upp och genomgick en fyraårig militär utbildning, därefter lånades de ut till de sydtyrolska bergsbönderna, som på så sätt fick tillgång till arbetshästar samtidigt som armén hade ett stort antal hästar i reserven.
1874 – FOLIE föds
Hingsten 249 Folie som registrerades som arabiskt halvblod räknas som haflingerrasens grundare. Folie föddes 1874 i byn Schluderns i Vinschgau hos en bonde vid namn Josef Folie, och köptes som föl av hingsthållaren och uppfödaren Rochus Eberhöfer. Folie var son till en orientalisk halvblodshingst, 133 El' Bedavi XXII och ett förädlat sydtyrolskt lantrassto av galicisk härkomst. Folie var en guldfux med stjärn, fyra vita fötter och ål. Han beskrevs som den idealiska packhästen med arabens ädelhet, välmusklad med välliggande bog, stark överlinje, platt kors, kraftiga, väl markerade ledgångar och framåtgripande rörelser. Folie var c:a 148 cm i mankhöjd, 182 cm i bröstomfång och 20,5 cm i skenbensomfång.
År 1875 besiktigades det sydtyrolska hästbeståndet och en svart hingst med norikerhärstamning inköptes till hingstdepån Stadl Paura. Han regitrerades som 154 Eisack och med rasbeteckningen "Haflinger, bergshäst". Eisack var därmed den första registrerade haflingerhingsten, men han har inte haft något nämnvärt inflytande på rasen. År 1887 föddes 249 Folies son 14 Folie I, som liksom sin far registrerades med rasbeteckningen ”arabiskt halvblod”. Tio år senare, år 1897 genomfördes en andra besiktning av de sydtyrolska hästarna, och 220 ston som ansågs lämpade för avel av packhästar valdes ut och infördes i ett register. Samma år föddes 249 Folies son liz. 252/233 Hafling. Året därefter, 1898, erkändes haflingern officiellt som ras. År 1904 grundades i Mölten den första avelsföreningen för haflinger, som utfärdade härstamningshandlingar, medan hingstregister och språngrullor fortsatte att föras i Stadl Paura. Vid denna tid fanns fortfarande flera färger inom haflingerrasen; bruna, svarta, blackar och skimlar, men redan nu hade fuxfärgen med ljus man och svans blivit den vanligaste av färgerna.
Vid första världskrigets slut, vid fredsfördraget i Saint Germain år 1918 delades Tyrolen och den södra delen tillföll Italien, medan den norra delen förblev österrikisk. Detta skedde på hösten, då haflingerhingstarna kommit tillbaka till hingstdepån i Stadl Paura. De allra flesta haflingerstona fanns däremot kvar i södra Tyrolen. Aveln var alltså delad. De flesta hingstarna fanns i Österrike och de flesta stona fanns i Italien. Genom handel och byteshandel kunde aveln dock fortsätta både norr och söder om gränsen.
I Italien arbetade Dr. Pietro de Paoli för att sprida kunskap om haflingern och utveckla aveln. Han skrev flera böcker och såg till att en stambok gavs ut 1931.
I Österrike arbetade stallmästare Rudolf Köhler och jordbruksminister Herrmann Haueis för haflingern. Dr. Karl Thurner påbörjade 1926 arbetet med en stambok som gavs ut 1937.
Haflingeraveln i Österrike byggdes upp på det avelsmaterial som fanns på de privata stuterier som grundats före Första Världskriget; i Kuppelwieserstuteriet i Niederösterreich, Kallwang, Krupp, Cornides, Liechtensteinischen Gutsverwaltung, Hornberg och St. Michael i Steiermark, Weyer i Oberösterreich, Blühnbach i Salzburg och Zams, Imst och Wildschönau i Tyrolen.
Ett särskilt omnämnande förtjänar utan tvekan Otto Schweisgut, som under 40 år (1945-1985) lett den nordtyrolska haflingeraveln, under 20 år (1965-1986) varit ordförande i det gemensamma österrikiska haflingeravelsförbundet ARGE och under 25 år (1976-2000) varit ordförande för Världshaflingerförbundet, WHV. Otto Schweisgut har skrivit flera böcker om haflingern, bl.a. standardverket Haflinger Pferde som utkommit i fyra upplagor och översatts till engelska (Haflinger Horses).
Redan under 1930-talet importerades de första haflingerhästarna till Tyskland. De första importerna gick till Bayern, senare spreds rasen även till Westfalen och andra områden såsom Hessen, Baden-Württemberg och Rheinland. Idag är Tyskland det land som har flest haflinger i hela världen. Även Schweiz började tidigt med avel av haflinger, liksom Jugoslavien. Därefter spreds rasen till dåvarande DDR, U.S.A., Tjeckoslovakien, Holland, Turkiet, Frankrike, Belgien och ponnylandet nr 1 - England.
I Asien är haflingern omtyckt som arbets- och packhäst, och används för att förbättra och stärka de lokala bruksraserna. År 1968 importerades de första haflingerhästarna till Bhutan i Himalaya och även Indien använder haflinger i sina bergstrupper. Under åren 1970-1975 började även Danmark, Luxemburg, Thailand, Australien, Colombia, Brasilien och Namibia bedriva haflingeravel, liksom Canada, Irland och Sverige. Haflingern finns idag i över 40 länder på alla kontinenter.
(c) Kerstin Dreborg 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar